niccan

Det händer inte så ofta att jag tänker på dig, inte längre, men trots det så händer det. Speciellt nu, när det närmar sig jul. Det är då alla tankar och funderingar och känslor kommer till ytan. Det är då besvikelsen och ilskan över att du inte finns här bara bubblar över. Och jag kan inte göra något åt det. Det är så, varje jul. Och det stör mig att du fortfarande kan påverka mig så mycket, med tanke på hur liten del av mitt liv du varit del av, delaktig i. Men så är det. Jag är inte alltid arg och förbannad på dig för att du inte finns här. Ibland, när jag mår bra, så förstår jag, inte helt eller ens hälften, men jag förstår ändå på något plan. Naturligtvis saknar jag dig, det kan jag erkänna nu, men det skulle jag aldrig ha gjort i tonåren. Då var jag bara arg. Förbannad. Sårad. Jag har mognat lite sen dess, vuxit, blivit vuxen, med allt vad det innebär. Men även om jag går vidare i livet så ligger det alltid kvar där, i bakgrunden, i det undermedvetna. Att en av de personer som borde ha varit en av de viktigaste i mitt liv, mina barns liv, inte finns där. Det är inte så att du gått bort i någon tragisk olycka, ibland kanske det hade varit enklare, för min del. Då hade jag kunnat sörja på ett helt annat sätt. Sörja över sättet du försvann på, istället för att vara arg. Det hade på sätt och vis känts bättre. Inte för att jag önskar livet ur dig. Inte alls. Jag önskar bara att du fanns här, på ett litet hörn åtminstone. Att du visade, genom ett sms, ett samtal, ett mail att du är intresserad av mig, som person, individ. Att du var nyfiken på hur dina barnbarn mådde och utvecklades. Du har inte sett någon av dem. 

Efter alla dessa år, då jag ändå varit arg och förbannad emellanåt, så bestämde jag mig för att öppna dörren, för jag insåg att du aldrig skulle göra det. Jag bjöd in dig i mitt liv, på dina villkor. Men tydligen ställde jag för höga krav även om jag tyckte att jag inte ställde några alls. Jag öppnade dörren och bjöd in dig att bli en viktig del, eller en liten del, av det viktigaste jag har. Mina barn. 

Och kanske är det så att du faktiskt är intresserad, men inte vet hur du ska närma dig, av rädsla för vad jag tycker och känner, eller för att du känner dig obekväm med situationen. Jag vet inte och det lär jag nog inte få veta heller, såvida du inte hör av dig. Jag försöker förstå. Men ibland så bara bubblar ilskan upp igen och det är det där lilla, ilskna barnet som fortfarande känner sig ratad och missförstådd, övergiven, som får utbrott. Jag saknar dig och jag saknar det vi aldrig fick. Jag är ledsen för att du inte fanns där när jag & mamma var som katt & hund. Det hade varit trevligt att faktiskt ha lite tyngd bakom hotet om att nej men då flyttar jag till pappa! Istället för att mamma medlidande tittade på mig och sa att Jamen det går ju inte gumman, det vet du. 

Mormor är borta, vet du det pappa? Hon dog, dagen före julafton förra året. Bara sådär. Hon hade ju varit dålig från och till länge, men ändå var det ingen som var riktigt förberedd. Hon hade lämnat ett fotoalbum med bilder på mig i och där fanns även bilder av dig och mamma, när ni gifte er och när ni precis hade fått mig. En kompis satt och tittade i det. Skulle visa henne hur lik lille A är mig, för det är han, en kopia säger mamma. Och hon höll med, kompisen alltså. Men hon förundrades också över hur lik dig jag är, även om jag är lik mamma också. Det kändes konstigt att höra de orden. Att man var lik någon man inte känner.

Jag har mycket känslor inom mig, och jag hoppas att även du har det, för det skulle betyda att du bryr dig. Jag bryr mig inte om vad som hänt eller varför. Jag önskar bara att du kunde visa något intresse för mig som person, jag är ändå en halva av dig, och faktiskt höra av dig någon gång ibland. Är det för mycket begärt? Så snälla försök förklara för mig.