niccan

Ber om ursäkt för de orakade benen. Men av någon konstig anledning så har jag inte känt mig ett dugg inspirerad till att raka dem. Undrar vad det beror på???

Jag behöver komma härifrån. NU. Jag behöver få andas, tänka och sova. Ensam, på egen hand. Jag kan inte tänka längre, inga sammanhängande vettiga tankar i varje fall. Jag kan inte sortera ut det som är viktigt, som måste fixas. Jag tänker och tänker och tänker, men jag ser bara problemen i vissa fall och i andra fall så är problemet att jag inte ser problemet. Att jag inte ser vad som är fel, varför det inte går och varför jag är så förbaskat förvirrad.

Ungefär såhär har jag känt mig idag:

Jag antar att ni kan gissa er till att mitt humör har varit en aning... ilsket? Fast egentligen inte det heller. Jag har varit trött, då jag vaknade flera gånger inatt av att det gjorde så ont i benen. Jag fick sovmorgon men det hjälpte inte. Tröttheten har hållit i sig hela dagen och jag hade verkligen velat sjunka ner i ett varmt och härligt bad, men bara tanken på hur ont det skulle göra i benen har gjort att jag avstått. 

Jag har tillbringat dagen med att märka barnens kläder inför dagisstarten v. 34. Det tar TID! Men de här nya verkar mycket bättre än de man stryker på så jag hoppas de sitter där de sitter nu.

Dottern har äntligen börjat ta vällingen igen. Så idag har hon ätit välling och sovit i princip hela dagen. Anders & pojkarna har varit i kojan och byggt och grejat. Sedan var de ute på gården en stund och då fick Bean följa med ut. Alexander var så trött, så trött så han somnade på soffan 17.50. Hoppas han sover hela natten.

Mitt missmod från gårdagen hänger kvar och jag vet inte vad det beror på. Kanske har det varit för mycket ett tag med visdomständer och andra plågor eller så beror det på något annat.

Jag känner mig stressad. Vilket innebär att jag blir passiv och inte får någonting alls gjort. Jag MÅSTE ta kontakt med skolan och se om jag kan studera klart i höst. Jag MÅSTE kontakta Arbetsförmedlingen och se om jag kan få tag på ett jobb. Ett jobb jag egentligen inte vill ha, då jag känner att jag inte klarar av att jobba. Bara tanken på att börja jobba får mig att känna oro och osäkerhet. Jag mår illa och känner hur hela magen bara drar ihop sig med tanke på jobb. Ansvar. Ansvar är ett sådant där ord som jag har så svårt för nuförtiden. Men jag förstår inte varför. Jag har alltid tagit mycket ansvar. Hemma, i skolan, för det jag gjort eller inte. Men nu tar jag ansvar för mina barn och det är ungefär så långt det sträcker sig. Vad är det som gjort att jag är så rädd för att belastas med ansvar på ett arbete? Vad är det som gör att jag inte klarar pressen längre? Jag älskade ju att jobba. Och jag vill gärna tro att jag inte var en total katastrof på jobbet. 

Är det normalt att vara såhär oförmögen att klara av vardagliga saker i livet? Lever alla med den oro och ångest som jag gör, eller är det något fel på mig? Varför mår jag såhär? Varför reagerar jag som jag gör? Jag förstår inte alls. Är jag lika utanför som jag känner mig, eller är det bara en illusion, en känsla, som inte stämmer med vad resten av omgivningen/samhället/världen anser? 

Som vanligt när jag har varit hos min faster så är det mycket tankar som snurrar i huvudet. Det beror nog till stor del på att hon är den enda länk jag har med min pappa. Detta innebär att jag i princip bara pratar om honom den gång per år som vi träffas. Det sätter alltid igång en massa tankegångar och en massa gamla känslor flyter upp till ytan. Jag vet inte alltid hur jag ska hantera dem och hur jag ska känna inför hur saker och ting är. Ibland är jag arg. Ibland är jag ledsen. Jag är besviken på hur livet är och ser ut. Ibland är jag besviken på personen, ibland på saker personen gjort. Eller i många fall, inte gjort. Jag försöker se det positiva i det. Jag har i alla fall en länk, även om den är sporadisk. Jag önskar bara att allt var annorlunda, att det inte var såhär. Inte bara för min egen skull, utan för hans skull och mina barns skull. Förstår han inte vad han går miste om? Eller är det helt enkelt så att han är medveten om det och mår dåligt över det, men av någon anledning inte vågar/vill/ kan visa intresse. Jag tycker inte att jag ställer för höga krav. Jag kräver inte att han ska komma hit flera ggr per år och vara nån supermorfar. Inte alls. Jag vill bara att han ska kunna vara ärlig. Är han intresserad av mitt liv och mina barn, hans barnbarn? Om jag kunde få se det intresset om så bara via ett mail eller ett sms om att han vill se bilder, eller att han vill hållas underrättad om deras framsteg, så skulle jag ta det på ett positivt sätt för det skulle visa att han bryr sig, även om han inte klarar av relationen fullt ut. Det är väl egentligen det som stör mig, som felas... Att jag inte kan känna att han bryr sig och någonsin har gjort det. Det har gått så många år sedan vi sist sågs och vi har båda förändrats. Jag har blivit vuxen och hans liv har genomgått andra förändringar, men vi har ändå blodsband och någonstans, djupt inom mig så känner jag att det måste betyda någonting, även om det inte betyder allt. 

Jag dömmer inte folk för att de missbrukar. Det är upp till de och det är jävligt synd. Jag missbrukar också. Dock inte alkohol eller droger, men det finns så många olika sätt att missbruka på att man inte behöver ta till dem. Det är en sjukdom och man rår inte för det. Jag vet. Och jag dömmer inte missbruket, vilket skick en person är i eller något liknande. Jag är inte arg. Inte besviken på det. Däremot är jag arg och ledsen över att man inte vågar ta en hand som sträcks ut, när man faktiskt får möjlighet till det. När man erbjuds möjligheten att få ett nytt perspektiv, en ny synvinkel på livet och så är man totalt oförmögen att ta chansen. Jag tycker det är förbannat synd och det kommer jag alltid att tycka. 

Jag har inte varit i så fint skick jag heller alla gånger. Som när jag studerade och bara sjönk djupare och djupare i depressionen och varken såg något positivt med något och misstrodde alla människor i min närhet. Jag litade inte på deras känslor för mig, deras ärlighet och att någon faktiskt kan tycka om mig för den jag är. Jag gick upp i vikt och blev blekare och blekare och jag kan ärligt säga att jag inte hade levt idag om jag inte kommit därifrån och fått hjälp. Jag önskar bara att jag kunde få hjälp så att jag kan leva ett normalt liv. Att jag kan klara av min vardag och mina barn och ändå ha energi kvar att göra något annat, för nöjes skull eller för hälsans skull. Men när jag inte får ihop det. Varken städning, eller något annat, utan all energi går till barnen och det inte finns något kvar. Då känner jag mig som en misslyckad människa. Jag får helt enkelt inte livet att gå ihop, hur mycket jag än försöker. Ibland minns jag inte hur man hade roligt och jag är så avundsjuk på människor som kan skratta och vara glada. Jag lever antingen i ett töcken av känslor och tankar, varken glad eller ledsen. Eller så lever jag i en berg- och dalbana där jag pendlar mellan att skratta för att i nästa stund skrika och kasta saker innan jag slutligen bryter ihop och bara gråter. 


Jag behöver hjälp för att lista ut vad jag ska göra med mitt liv. Ska jag avsluta mina studier, klarar jag det? Vad vill jag jobba med? Vad klarar jag av att jobba med? Som inte ger mig ångest eller den här hemska osäkerhetskänslan jag får? Vill jag ha fler barn? Vill jag fortsätta vara gift? Jag vet inte alls vad jag vill med mitt liv och jag känner mig så totalt vilse och det har jag nog alltid gjort. Mer eller mindre. Vilse i livet, hur hittar man stigen?

Tycker att jag haft lite väl mycket otur senaste tiden. Först brände jag mig rejält i solen, sedan fick jag svamp, inflammerad visdomstand, mens och nu har jag lyckats få världens snyggaste smalben. Det hände igår, när vi skulle äta mat i Sunnansjö. Mega, fasters hund, smiter hela tiden så de får ha lina på henne på tomten. Hon gick runt Beatrices docksulky och blev skitskraj när den rullade på gruset. Antar att det var ljudet som skrämde henne. Jag försökte få tag i docksulkyn men med facit i hand skulle jag ha hoppat istället. Hunden sprang och linan drogs mot mitt ben och ett dygn senare är jag såhär snygg. Det gör ONT som F-N!!!

Pratade med min kära mamma i telefon för några timmar sen. Hon sa då att hon skulle se nya avsnitten av Morden i Midsomer och jag utbrister: Jaha, har det börjat nya avsnitt, är du säker? Ja... Det var ju bara det FJÄRDE nya avsnittet. Jag har totalt missat att det börjat en ny säsong. Så går det när man är totalt insnöad på Bones i flera  månader. Jaja, nu har vi något att titta på i några timmar i alla fall. Har ju sett klart Bones nu så något måste vi ju sysselsätta oss med. :-) Och det är helt okej. Trots att det inte är rätt Barnaby. Men men.

Lillsnuttan var svårlagd idag och hon somnade inte förrän hon fått Alvedon. Öronen som gör ont tro?

Pratade med vårdcentralen idag då Beatrice fortfarande har över 39 graders feber. De misstänkte 3-dagarsfeber så vi ska avvakta till i morgon och se om febern gått över tills dess. I så fall är det bara att invänta utslagen. Någon som vet hur länge det smittar?

Vilket humör hon har, vår donna, här hemma! Nu har hon ju visserligen feber och känner sig krasslig, men i alla fall. Idag har hon gått omkring med docksulkyn men så fort hon inte kommit över en tröskel har hon stått och kört på och kört på tills hon lagt sig på golvet och bara vrålat och brutit ihop totalt. Hoppas det är övergående, annars kommer vi inte att få roligt med henne. Precis så är hennes äldsta bror. Skriker och grinar och bryter ihop. 

Nu håller jag på med maten, blir dotterns favoritmat: Tomatbulgur och köttfärsbiffar. Hon älskar det verkligen. Jag & Anders också. Alexander är inte lika impad så han får strips istället. Så kanske han äter NÅNTING!

har vi egentligen inte gjort några. Förutom den här trippen till Sunnansjö, som  vi inte verkar komma iväg på. Beatrice har fortfarande över 39 grader i feber. Är hon feberfri imorrn åker vi dit och stannar till torsdag annars får det bli ett senare tillfälle.  :-/ Tråkigt men så är det när man har barn.

Just nu sover lillpluttan och Anders & Alexander är ute och leker på gården. Jag har avnjutit en kopp te och ska peta i mig värktabletterna så det slutar göra så förbaskat ont i tandköttet.

Japp så är det med dottern. Hon är varm, så hon har feber fortfarande, men inte 40 grader. Hon var vaken 1 ½-2 timmar imorse, sedan var hon helt slut så då fick hon sova en stund till. Pappa sover han med, bara jag & Alexander som är vakna nu. Jag avnjuter en kopp te och han leker med Thomastågen och lego. 

Idag har vi inga större planer, då Beatrice fortfarande är sjuk. Eventuellt åker Anders & Alexander ner till farmor & farfar en sväng. Vädret är ju inte så upplyftande heller. Men eftersom vi ändå måste vara inne (och Bea har feber) så gör det inget att det inte är 30 grader varmt ute :-)

Vi hade tänkt åka till Sunnansjö idag för att hälsa på lite släkt. Men så blev det inte då dottern fick feber igår kväll och imorse hade hon 40 grader. Det har hållt i sig hela dagen och hon har sovit i princip hela dagen. Inte ofta hon gör det när hon har feber. Sonen har också varit trött och sovit flera timmar idag. Vilket innebär att han fortfarande är vaken. Men men vi har semester så det får väl vara så idag :-)

I veckan fyllde min morfar 80 år och igår var det kalas i Forshaga, på Skiveds hembygdsgård så vi packade in ungarna i bilen och åkte dit. Båda två var ovanligt griniga till en början men sen gick det bättre. Vädret var kanon! 

Idag fick vi middagsgäster :-) Det var Alexanders bästa kompis Liam med familj som kom över. Alltid lika trevligt och nästa vecka är det vår tur att gå över till de och äta. Vi har gjort det till en grej att äta middag hos varandra en gång i veckan. Varannan vecka hos oss och varannan vecka hos dem. Jättetrevligt och bara så kul! Det är härligt att få träffa andra vuxna och prata, att få äta mat någon annan lagat och se hur roligt ungarna har. Idag var dock mina barn väldigt trötta & griniga, trots att de sovit på dagen. Men vädret var ju grått större delen av dagen så vi har inte varit ute något så det spelade säkert in. Men trötta eller inte, busiga är de i alla fall. Slänger in en bild på mitt minsta busfrö idag. Eller... Hon är MINST, men jag tror inte hon är minst busig ;-) När vi höll på och duka fram fikat visade hon återigen hur långa armar hon fått. Och hon ser bra nöjd ut, eller vad tycker ni?

Igår var vi ut i skogen med Linda, Maya & Mio. Vädret var perfekt, dock lite mycket mygg och en väldigt grinig Beatrice.

Hon gillar verkligen inte skogen. Det är okej att sitta i vagnen så länge den rör sig. Men sitta still i den är skittråkigt. Och släpper man ner henne på marken så sätter hon sig ner och tjuter. Jätteledsen blir hon. Tycker det är så synd för vi gillar verkligen att vara i skogen. Hoppas det bara är nån fas och att hon snart blir lika förtjust i det som vi.

Tandläkarbesöket gick bra. De sprutade in nåt läkemedel, sa åt mig att köpa en gel att borsta med och höra av mig om jag fick feber/blev värre så skulle jag få penicillin. Om de skulle dra ut någon tand på sikt så drar de tydligen inte ut den undre som jag har besvär med utan den övre på samma sida, då den trycker ner den undre samt är lättare att ta bort.

Eftermiddagen tillbringades sedan i ett töcken efter att värktabletterna verkade och jag kände mig lite groggy. Förstod inte varför förrän jag kom på att jag tagit de på väldigt tom mage.

Nu har vi ätit lite hamburgare (onsdagsmys) och nu vill ungarna ut en stund. Jag har ju inte orkat vara ute med dem och sedan somnade de när vi kom hem. Så Alexander lär nog vara uppe sent ikväll. Vi får väl mysa ner oss i ett soffhörn och se på film. Anders ska ju iväg och jobba och Beatrice ser rätt trött ut, trots att även hon sovit.

Har haft lite problem med mina visdomständer men det har alltid gått över och jag har aldrig behövt gå iväg till tandläkaren med dem, men den här gången blir det tandläkaren. Inte nog med att det gör ont i tandköttet, det gör ont ner i halsen och upp i huvudet på mig. Svullet som bara den och jag kan knappt äta. 
Vem tusan kom på att de ska kallas visdomständer???

Djävulständer tycker jag passar bättre.  Så onödiga de är!

Vi begav oss ut i skogen på eftermiddagen för att plocka blåbär. Lilltjejen var dock inte med på det så vi hann inte plocka så mycket, men en liten promenad blev det i alla fall. Och jag slapp träffa några ormar så jag är nöjd ;-)

Alexander hittade en stor sten som han lyckades klättra upp på, med lite hjälp från pappa. Såhär glad blir man då :-)

Vi begav oss ut i skogen på eftermiddagen för att plocka blåbär. Lilltjejen var dock inte med på det så vi hann inte plocka så mycket, men en liten promenad blev det i alla fall. Och jag slapp träffa några ormar så jag är nöjd ;-)

Alexander hittade en stor sten som han lyckades klättra upp på, med lite hjälp från pappa. Såhär glad blir man då :-)

Vi har ju börjat potträna Alexander och det har gått toppenbra, speciellt med tanke på hur motig han var till en början. Men vi har kört kalsonger hemma och blöja när vi går nånstans. Vi måste ju börja nånstans och det har känts som att man måste ta ett steg i taget med honom. Men idag var vi blöjfria ute. Vi tog med den blåa pottan och ställde nere i trappen och det funkade kanon. Han kissade på den en gång och sedan klarade han sig tills vi kom in :-)

Igår (lördag) åkte vi till Nora för att träffa min kompis Linda, hennes man och deras barn. Solen gassade och oj, vilken fin liten stad/samhälle Nora är! Vi lullade mest runt lite. Alex köpte en liten bulldozer och Bea hittade en speldosa i form av en gosedjurskanin och den vägrade hon släppa. Till och med Gosisen blev nobbad! Tror aldrig det hänt tidigare, så en sådan fick hon.