niccan

Ungefär såhär har jag känt mig idag:

Jag antar att ni kan gissa er till att mitt humör har varit en aning... ilsket? Fast egentligen inte det heller. Jag har varit trött, då jag vaknade flera gånger inatt av att det gjorde så ont i benen. Jag fick sovmorgon men det hjälpte inte. Tröttheten har hållit i sig hela dagen och jag hade verkligen velat sjunka ner i ett varmt och härligt bad, men bara tanken på hur ont det skulle göra i benen har gjort att jag avstått. 

Jag har tillbringat dagen med att märka barnens kläder inför dagisstarten v. 34. Det tar TID! Men de här nya verkar mycket bättre än de man stryker på så jag hoppas de sitter där de sitter nu.

Dottern har äntligen börjat ta vällingen igen. Så idag har hon ätit välling och sovit i princip hela dagen. Anders & pojkarna har varit i kojan och byggt och grejat. Sedan var de ute på gården en stund och då fick Bean följa med ut. Alexander var så trött, så trött så han somnade på soffan 17.50. Hoppas han sover hela natten.

Mitt missmod från gårdagen hänger kvar och jag vet inte vad det beror på. Kanske har det varit för mycket ett tag med visdomständer och andra plågor eller så beror det på något annat.

Jag känner mig stressad. Vilket innebär att jag blir passiv och inte får någonting alls gjort. Jag MÅSTE ta kontakt med skolan och se om jag kan studera klart i höst. Jag MÅSTE kontakta Arbetsförmedlingen och se om jag kan få tag på ett jobb. Ett jobb jag egentligen inte vill ha, då jag känner att jag inte klarar av att jobba. Bara tanken på att börja jobba får mig att känna oro och osäkerhet. Jag mår illa och känner hur hela magen bara drar ihop sig med tanke på jobb. Ansvar. Ansvar är ett sådant där ord som jag har så svårt för nuförtiden. Men jag förstår inte varför. Jag har alltid tagit mycket ansvar. Hemma, i skolan, för det jag gjort eller inte. Men nu tar jag ansvar för mina barn och det är ungefär så långt det sträcker sig. Vad är det som gjort att jag är så rädd för att belastas med ansvar på ett arbete? Vad är det som gör att jag inte klarar pressen längre? Jag älskade ju att jobba. Och jag vill gärna tro att jag inte var en total katastrof på jobbet. 

Är det normalt att vara såhär oförmögen att klara av vardagliga saker i livet? Lever alla med den oro och ångest som jag gör, eller är det något fel på mig? Varför mår jag såhär? Varför reagerar jag som jag gör? Jag förstår inte alls. Är jag lika utanför som jag känner mig, eller är det bara en illusion, en känsla, som inte stämmer med vad resten av omgivningen/samhället/världen anser?