niccan

Som vanligt när jag har varit hos min faster så är det mycket tankar som snurrar i huvudet. Det beror nog till stor del på att hon är den enda länk jag har med min pappa. Detta innebär att jag i princip bara pratar om honom den gång per år som vi träffas. Det sätter alltid igång en massa tankegångar och en massa gamla känslor flyter upp till ytan. Jag vet inte alltid hur jag ska hantera dem och hur jag ska känna inför hur saker och ting är. Ibland är jag arg. Ibland är jag ledsen. Jag är besviken på hur livet är och ser ut. Ibland är jag besviken på personen, ibland på saker personen gjort. Eller i många fall, inte gjort. Jag försöker se det positiva i det. Jag har i alla fall en länk, även om den är sporadisk. Jag önskar bara att allt var annorlunda, att det inte var såhär. Inte bara för min egen skull, utan för hans skull och mina barns skull. Förstår han inte vad han går miste om? Eller är det helt enkelt så att han är medveten om det och mår dåligt över det, men av någon anledning inte vågar/vill/ kan visa intresse. Jag tycker inte att jag ställer för höga krav. Jag kräver inte att han ska komma hit flera ggr per år och vara nån supermorfar. Inte alls. Jag vill bara att han ska kunna vara ärlig. Är han intresserad av mitt liv och mina barn, hans barnbarn? Om jag kunde få se det intresset om så bara via ett mail eller ett sms om att han vill se bilder, eller att han vill hållas underrättad om deras framsteg, så skulle jag ta det på ett positivt sätt för det skulle visa att han bryr sig, även om han inte klarar av relationen fullt ut. Det är väl egentligen det som stör mig, som felas... Att jag inte kan känna att han bryr sig och någonsin har gjort det. Det har gått så många år sedan vi sist sågs och vi har båda förändrats. Jag har blivit vuxen och hans liv har genomgått andra förändringar, men vi har ändå blodsband och någonstans, djupt inom mig så känner jag att det måste betyda någonting, även om det inte betyder allt. 

Jag dömmer inte folk för att de missbrukar. Det är upp till de och det är jävligt synd. Jag missbrukar också. Dock inte alkohol eller droger, men det finns så många olika sätt att missbruka på att man inte behöver ta till dem. Det är en sjukdom och man rår inte för det. Jag vet. Och jag dömmer inte missbruket, vilket skick en person är i eller något liknande. Jag är inte arg. Inte besviken på det. Däremot är jag arg och ledsen över att man inte vågar ta en hand som sträcks ut, när man faktiskt får möjlighet till det. När man erbjuds möjligheten att få ett nytt perspektiv, en ny synvinkel på livet och så är man totalt oförmögen att ta chansen. Jag tycker det är förbannat synd och det kommer jag alltid att tycka. 

Jag har inte varit i så fint skick jag heller alla gånger. Som när jag studerade och bara sjönk djupare och djupare i depressionen och varken såg något positivt med något och misstrodde alla människor i min närhet. Jag litade inte på deras känslor för mig, deras ärlighet och att någon faktiskt kan tycka om mig för den jag är. Jag gick upp i vikt och blev blekare och blekare och jag kan ärligt säga att jag inte hade levt idag om jag inte kommit därifrån och fått hjälp. Jag önskar bara att jag kunde få hjälp så att jag kan leva ett normalt liv. Att jag kan klara av min vardag och mina barn och ändå ha energi kvar att göra något annat, för nöjes skull eller för hälsans skull. Men när jag inte får ihop det. Varken städning, eller något annat, utan all energi går till barnen och det inte finns något kvar. Då känner jag mig som en misslyckad människa. Jag får helt enkelt inte livet att gå ihop, hur mycket jag än försöker. Ibland minns jag inte hur man hade roligt och jag är så avundsjuk på människor som kan skratta och vara glada. Jag lever antingen i ett töcken av känslor och tankar, varken glad eller ledsen. Eller så lever jag i en berg- och dalbana där jag pendlar mellan att skratta för att i nästa stund skrika och kasta saker innan jag slutligen bryter ihop och bara gråter. 


Jag behöver hjälp för att lista ut vad jag ska göra med mitt liv. Ska jag avsluta mina studier, klarar jag det? Vad vill jag jobba med? Vad klarar jag av att jobba med? Som inte ger mig ångest eller den här hemska osäkerhetskänslan jag får? Vill jag ha fler barn? Vill jag fortsätta vara gift? Jag vet inte alls vad jag vill med mitt liv och jag känner mig så totalt vilse och det har jag nog alltid gjort. Mer eller mindre. Vilse i livet, hur hittar man stigen?