Helgen som varit.
Igår (lördag) åkte vi till Nora för att träffa min kompis Linda, hennes man och deras barn. Solen gassade och oj, vilken fin liten stad/samhälle Nora är! Vi lullade mest runt lite. Alex köpte en liten bulldozer och Bea hittade en speldosa i form av en gosedjurskanin och den vägrade hon släppa. Till och med Gosisen blev nobbad! Tror aldrig det hänt tidigare, så en sådan fick hon.
De fann varandra på dotterns första Ålandskryssning. Hon var ca 1 ½ månad och hela ungen sken upp när vi visade henne denna rosa lilla krabat. Enligt vad vi forskat oss till så ska det föreställa en gris. Vilket är passande, då vi kallar henne Beagrisen.
Vi åt pizza i Nora, sååå god!
Jag är jättenoga med solskyddsfaktor och i den här familjen så smörjer vi in oss med solskyddsfaktor 50. ( Alla utom Anders, men han är stor nog att välja själv.) Vi smorde in barnen. Bra. Toppen. Men smorde jag in mig??? Nej! Och naturligtvis så brände jag axlarna och skulderblade och de svider fortfarande, ett dygn senare, som F-N! Har smort in mig med aftersun men det känns inget bättre. Nu kör jag Salubrin... Har en AloeVera-gel men vart den tagit vägen, vet jag inte alls.
På em åkte vi hem och började med middagen. Anders skulle åka och jobba och vi skulle nattbesök av Linda & Mio. Alexander somnade inte förrän 21.30 men sen låg vi i varsin soffa, såg på film och käka godis och drack Coca Cola. Superkul! Det är inte ofta man har tillfälle att umgås så :-)
Idag har vi inte gjort så jättemycket. Började dagen med att åka till ICA Maxi och handla. Välbehövligt (en del av det i alla fall) och när vi kom ut därifrån så både åskade och regnade det så Anders fick hämta bilen och så kastade vi in ungar, varor och vagn. Trots det blev vi rejält blöta. (Men jag tyckte det var mest skönt eftersom det svalkade solsvedan lite ;-)) Sedan var vi inne en stund då dottern behövde sova.
Jag började baka då min mamma ringde för någon dag sen och bad mig baka till ett Tjernobylbarnläger som hennes arbetsplats anordnar. Så idag har jag bakat 3 satser chokladbollar, 3 satser kladdkakemuffins och imorrn ska jag baka bullar. Efter det bestämde vi oss för en sväng ut i skogen för att se om det fanns några blåbär, då jag hört att de ska vara mogna redan. Och det var dem, så det var tur vi begav oss ut annars hade vi missat dem. Så nu måste vi bege oss ut och plocka så vi kan göra blåbärspaj :-)
Jag går aldrig ut i skogen med mina barn. Inte på egen hand och det beror enbart på att jag är så fruktansvärt ormrädd. Är Anders med känns det lugnt. Men på hemvägen gick vi olika stigar. Han gick i lite mer terräng med Bea på armen och jag & Alex tog stigen (för att slippa orm). Stampar och stampar gör vi, men tror ni inte på F-N att det ligger en orm mitt på stigen som är totalt ointresserad av att flytta på sig? Och min son, han bara trampar på! Jag slet tag i honom och skyndade mig därifrån, men min man och sonen var där och tittade på ormen, om den levde, vilket den gjorde. Den hade bara inte lust att flytta på sig. Min son är fascinerad av djur och det känns skönt att jag inte skrämde honom för ormen, det var bara ormen som skrämde mig. Och det spelar ingen roll att det var en ofarlig orm, det var en orm! Det räcker. Ormar, maskar, larver. Saker utan ben som slingrar sig på ett högt onaturligt sätt. De är otäcka. Äckliga. Usch, ryser vid bara tanken. Annars kan man tycka att jag borde vant mig, jag som tittar på så mycket mordserier där det alltid kryper massa likmask, men nepp. Aldrig!
På vägen hem från skogen fick vi se flera akta dig. Både med och utan skal. Spännande, tyckte båda barnen. Vi ser ofta akta dig på väg till dagis men då är det den feta, fula sorten utan skal. Med skal kan jag tycka de är rätt söta. Men hur kommer det sig? De har väl inte heller ben, utan slingrar sig? Hmmm... måste jag fundera på. Men det beror nog på att de rör sig långsamt och typ framåt. De verkar inte kunna vrida sig och ha sig. Usch...
När vi kom hem slocknade Bea. Alexander var inte långt efter. Jag passade på att städa åt fiskarna, vilket jag gör varje söndag och sedan väntar jag på att Anders ska komma tillbaka från tvättstugan så vi får se på Bones. Ovanligt va?
Här är en bild på Gosisen, dotterns störta kärlek. Hittills.
De fann varandra på dotterns första Ålandskryssning. Hon var ca 1 ½ månad och hela ungen sken upp när vi visade henne denna rosa lilla krabat. Enligt vad vi forskat oss till så ska det föreställa en gris. Vilket är passande, då vi kallar henne Beagrisen.
Vi åt pizza i Nora, sååå god!
Jag är jättenoga med solskyddsfaktor och i den här familjen så smörjer vi in oss med solskyddsfaktor 50. ( Alla utom Anders, men han är stor nog att välja själv.) Vi smorde in barnen. Bra. Toppen. Men smorde jag in mig??? Nej! Och naturligtvis så brände jag axlarna och skulderblade och de svider fortfarande, ett dygn senare, som F-N! Har smort in mig med aftersun men det känns inget bättre. Nu kör jag Salubrin... Har en AloeVera-gel men vart den tagit vägen, vet jag inte alls.
På em åkte vi hem och började med middagen. Anders skulle åka och jobba och vi skulle nattbesök av Linda & Mio. Alexander somnade inte förrän 21.30 men sen låg vi i varsin soffa, såg på film och käka godis och drack Coca Cola. Superkul! Det är inte ofta man har tillfälle att umgås så :-)
Idag har vi inte gjort så jättemycket. Började dagen med att åka till ICA Maxi och handla. Välbehövligt (en del av det i alla fall) och när vi kom ut därifrån så både åskade och regnade det så Anders fick hämta bilen och så kastade vi in ungar, varor och vagn. Trots det blev vi rejält blöta. (Men jag tyckte det var mest skönt eftersom det svalkade solsvedan lite ;-)) Sedan var vi inne en stund då dottern behövde sova.
Jag började baka då min mamma ringde för någon dag sen och bad mig baka till ett Tjernobylbarnläger som hennes arbetsplats anordnar. Så idag har jag bakat 3 satser chokladbollar, 3 satser kladdkakemuffins och imorrn ska jag baka bullar. Efter det bestämde vi oss för en sväng ut i skogen för att se om det fanns några blåbär, då jag hört att de ska vara mogna redan. Och det var dem, så det var tur vi begav oss ut annars hade vi missat dem. Så nu måste vi bege oss ut och plocka så vi kan göra blåbärspaj :-)
Jag går aldrig ut i skogen med mina barn. Inte på egen hand och det beror enbart på att jag är så fruktansvärt ormrädd. Är Anders med känns det lugnt. Men på hemvägen gick vi olika stigar. Han gick i lite mer terräng med Bea på armen och jag & Alex tog stigen (för att slippa orm). Stampar och stampar gör vi, men tror ni inte på F-N att det ligger en orm mitt på stigen som är totalt ointresserad av att flytta på sig? Och min son, han bara trampar på! Jag slet tag i honom och skyndade mig därifrån, men min man och sonen var där och tittade på ormen, om den levde, vilket den gjorde. Den hade bara inte lust att flytta på sig. Min son är fascinerad av djur och det känns skönt att jag inte skrämde honom för ormen, det var bara ormen som skrämde mig. Och det spelar ingen roll att det var en ofarlig orm, det var en orm! Det räcker. Ormar, maskar, larver. Saker utan ben som slingrar sig på ett högt onaturligt sätt. De är otäcka. Äckliga. Usch, ryser vid bara tanken. Annars kan man tycka att jag borde vant mig, jag som tittar på så mycket mordserier där det alltid kryper massa likmask, men nepp. Aldrig!
På vägen hem från skogen fick vi se flera akta dig. Både med och utan skal. Spännande, tyckte båda barnen. Vi ser ofta akta dig på väg till dagis men då är det den feta, fula sorten utan skal. Med skal kan jag tycka de är rätt söta. Men hur kommer det sig? De har väl inte heller ben, utan slingrar sig? Hmmm... måste jag fundera på. Men det beror nog på att de rör sig långsamt och typ framåt. De verkar inte kunna vrida sig och ha sig. Usch...
När vi kom hem slocknade Bea. Alexander var inte långt efter. Jag passade på att städa åt fiskarna, vilket jag gör varje söndag och sedan väntar jag på att Anders ska komma tillbaka från tvättstugan så vi får se på Bones. Ovanligt va?
Kommentarer
Trackback
