niccan

Känner inte alls att jag kan knyta an till min lilla tjej. Hon stressar mig nåt oerhört när hon skriker och vissa stunder så känner jag bara: Kom & ta henne... Så senaste dagarna har Anders fått ta henne nästan hela tiden och jag är mer och mer med sonen. Och jag blir så arg! Här har jag fått min lilla tjej som jag längtat så efter och så kan jag inte njuta, inte ens det, jag står inte ut. Men det blev fel redan från början.

Mådde ju så dåligt under graviditeten och ville bli igångsatt för att relationen med sonen blev ohållbar, jag mådde så dåligt att det gick ut över honom. Jag kände också mer och mer att jag bara ville ha ut henne, så att jag blev rörlig och kunde ägna mig åt sonen. Men ngn igångsättning var det inte tal om. Sedan gick jag över tiden. När vattnet äntligen gick, så hände det inget mer på 2 dagar och sedan sa det SVOSCH och så var hon ute efter 1.5 timme på förlossningen. Hon ammade 24 timmar per dygn och jag höll på att bli knäpp... Med det och med mina bakåtliggande problem så kanske det inte är så konstigt att jag mår skit nu och troligtvis har fått en förlossningsdepression. Ska ringa och söka hjälp imorrn för jag vill kunna ha en relation med min dotter. Hon är ju jättesöt och jag vill kunna njuta av henne.